Veckobrev vecka 43

Hej kära distansklass!

Nästa vecka är det höstlov och det här veckobrevet får därför handla om att vila.

Dagarna blir kortare och kortare ett tag till. Mörkret är massivt. Skrämmande tycker vissa, mysigt tycker andra. Jag tycker mörkret är skönt ibland för det hjälper till att sålla intryck. Man är som i en rymd, som i ingenting. En kollega berättade här om dagen om "en trött stämning" i en av sina klasser. För min egen del har det hänt många dagar på sistone att jag gått och lagt mig redan vid 20-tiden. Andra dagar har det inte funnits utrymme för det och jag har gått omkring som i en dimma sen, med en ouppnådd önskan om att orka leverera på samma nivå som alltid. Man försover sig, man svamlar, man tappar fokus, man är lite sur. Det är ju egentligen väldigt mänskligt och helt ok (i bästa fall!). Vila och sömn är livets guld ju! Vi är helt beroende av det och om vi får tillräckligt så kan energin också bli stark i andra änden. Då kanske det till och med finns utrymme för kreativitet.

Att vila är så skönt att det ibland känns som själva meningen med livet tycker jag. Snooza eller sitta inomhus med tända ljus en kväll och lyssna på pioanoplink. Eller lyssna på en bok. Eller läsa en bok. Kanske en serieroman. Göra allting långsamt. Sitta och titta på ingenting och tänka på ingenting. Titta på krukväxterna och tänka på att de lever. Höra nån man gillar sitta och hjäspa. Ta en skogspromenad. Allt sånt. Guld!

Kreativitet är ingen bristvara i den här bloggen. Jag och Wendel ser hur ni utvecklas och vi är så imponerade av era projekt. Hoppas ni får tid och chans att ta det lugnt under höstlovet! Det är i alla fall mitt mål.

Nu fattas bara en dikt av Anne Sexton.


TRE GRÖNA FÖNSTER

Halvvaken i min söndagsslummer
ser jag tre gröna fönster
belysta från tre väderstreck
väst, syd, öst.
Jag har glömt att gamla vänner ligger och dör.
Jag har glömt att jag börjar bli medelålders.
Vid alla fönstren rasslar det!
Träden fradgar, fradgar och lockar
likt trogna vänner.
Jag ser tre våta takrännstutar täckta av fåglar.
Deras kroppar skiner i solen som läder.

Jag ligger på sängen lätt som skumgummi
Snart blir det sommar.
Hon är min mor.
Hon ska berätta en saga och vagga mig till sömns
mot sin fylliga, fruktsamma kropp.
Jag ser löv -
löv som är tvättade och oskyldiga,
löv som inte vet vad en källare är,
födda i sitt eget gröna blod
likt sjöjungfrurs händer.

Jag tänker inte på den rostiga skrindan i allén
Jag bryr mig inte om de röda ekorrarna
som kilar omkring som mekaniska leksaksdjur.
Jag minns inte trädens verkliga stammar
som står under fönstren
kraftiga som kronärtskockor.
Jag vänder mig som en jätte,
iakttar i hemlighet, har hemlig kunskap om,
namnger hemligt vart formfulländat hav.

Jag har felplacerat Van Allens bälte,
kloakerna och avloppen,
storstädernas förnyelse och förorternas centra.
Jag har glömt namnen på litteraturkritikerna.
Jag vet vad jag vet.
Jag är det barn jag var,
lever det liv som var mitt.
Jag är ung och halvsovande.
Det är en tid av vatten, en tid av träd.


Och nu fattas bara en bild av Moebius.



Mvh Ida