Nadine Vecka 43

Jag har gjort klart manuset denna vecka. Jag känner mig ganska nöjd med det. Manuset är nu finslipat och vissa saker har blivit smått ändrade. Ni får gärna komma med synpunkter nu när allting är klart. Annars ska jag försöka jobba med bildmanuset från och med nu. 

"Jag vill förvandla min människa till sjöjungfru"

Manus:

Jamila som berättare: Över ett glänsande blå hav kommer ett skepp seglandes från horisonten. Skeppet är välkänt. Det är Water Phoenix Legacy, ett skepp som tillhör den ökända besättningen havsfenixarna. På däck står min kapten. Hennes namn är Aisha. Hon har gjort sig ett rikigt namn som kapten. Den nuvarande regeringen anser att hon är deras största hot. Hon har varit med om många storslagna äventyr. Men den här gången ska det inte handla om henne. 

Den här berättelsen kommer faktiskt handla om mig. Mitt namn är Jamila. Jag är kaptenens högra hand och rådgivare. Faktiskt, så ska inte den här berättelsen BARA handla om mig...

Berättare: Plötsligt får Jamila en dusch av havsvatten över sig. 

Jamila: Det här är inte sant! 

Berättare: Hon går mot babord och lutar sig över kanten och tar ett djupt andetag för att skrika...

Jamila: Följer du efter oss fortfarande?! 

Lyn (en pirat i besättningen som råkar sitta vid babord): Dig Jamila! Haha! Hon följer efter dig!

Jamila: Det här är inget skämt Lyn! 

Lyn: Vet jag väl.

Jamila: Ändå beter du dig som att det här är roligt. 

Lyn: Det här är inte alls roligt. Hahaha!

Jamila: Så varför skrattar du då?! 

Lyn: Se nu kommer hon upp för att hälsa på dig. 

Jamila som berättare: Som sagt... den här berättelsen handlar inte bara om mig... 

Berättare: Ett plask hörs och en sjöjungfru kommer flygandes upp ur vattnet.

Jamila som berättare: ...  utan också om henne.

Berättare: Hennes hår glittrar vackert i solen och hennes ögon lyser av kärlek och lycka. 

Raring: Hej fenskling! 

Sjöjungfrun Raring landar sedan i vattnet. 

Lyn: Hahah fenskling! 

Jamila: Ska hon börja säga det istället för älskling?

Lyn: Nu kommer hon igen!

Raring gör ett nytt hopp ur vattnet och landar på babord kant. Hon lutar sig fram mot Jamila. 

Raring: Hej min älskade. Det är jag Raring! Vattnet är härligt idag. Ska du inte ta och bli en sjöjunfru tillsammans med mig? Så kan vi leva lyckliga och alltid vara med varandra. 

Berättare: Jamila knuffar helt plötsligt ner Raring i havet igen. 

Jamila: Nej fiskskrälle! Försvinn!

Lyn: Men nej, vad taskigt, varför knuffa du ner henne?

Jamila med ett rodnande ansikte: För att förra gången hon hoppade upp på kanten så försökte hon kyssa mig. 

Lyn med ett flirtigt ansiktsutryck: Försökte eller lyckades?

Jamila: Jag sa ju att det här inte var roligt!

Berättare: Under tiden har Raring ett samtal med en fisk under vattnet. 

Raring: Jag kan inte fatta att hon knuffa ner mig, åh så kallade hon mig för fiskskrälle! Kan du tänka dig? Jag är ju så mycket bättre än en simpel fisk. 

Berättare: Fisken gör en suckande grimas. 

Fisken: Du kanske kan försöka locka på henne med din skönhet. Det brukar sjöjungfrur göra. 

Raring: Okej, det ska jag göra!

Berättare: På skeppet står fortfarande Jamila och Lyn och pratar. 

Jamila: För sista gången Lyn, jag svänger inte åt det hållet. Inte för att det spelar nån roll. Hon är ju en sjöjungfru för tusan! Jag kan inte va med nån sjöjungfru. 

Lyn: Så varför ser du så generad ut? 

Berättare: Raring plaskar upp på en närliggande sten. 

Raring: Hallå fenskling! Vad tycker du om mina nya snäckskal? Sitter de bra på mig?

Jamila med generat uttryck: De sitter byst... jag menar bra! Dem sitter bra på dig! Men lämna mig ifred nu. Åh sluta följa efter mig!

Berättare: Jamila går sin väg. 

Lyn: Haha du tänkte säga att de "sitter bystigt"! Då vet vi vad du kollar in! Åh du påstår att du inte svänger åt det hållet. 

Jamila: Hon frågade hur de satt, såklart att jag kollade där då. Det betyder ingenting!

Berättare: Raring suckar och lägger sig på magen på stenen. 

Raring: Hur ska jag få henne att älska mig tillbaka? 

Okänd röst: Hahaha det här är ju patetiskt. 

Raring: Vem sa det?

Berättare: På stenen sitter nu en annan sjöjungfru med långt vackert hår. 

Sjöjungfrun: Du förstår väl att chansen att en kvinna faller för en annan kvinna är extremt liten? Sen är ju du sjöjungfru och hon är människa. Ni kommer aldrig kunna vara tillsammans. 

Raring: Vi kommer visst bli tillsammans... hoppas jag. Så fort jag fått henne att gå med på att bli sjöjungfru så ska jag hitta ett sätt för henne att bli det!

Sjöjungfrun: Vill du att hon ska bli till en sjöjungfru? Men det är ju enkelt. Jag kan nog hjälpa dig. 

Raring: Säkert? Du driver inte med mig nu va? 

Sjöjungfrun: Lita på mig. Du ser klipporna där borta? Ikväll ska jag se till att din älskade kommer ner dit. Åh då ska jag nog allt övertyga henne att bli en sjöjungfru. 

Raring: Åh vad snällt! Tack ska du ha!

Berättare: Sjöjungfrun gör en slug grimas. 

Berättare: Senare den kvällen går Jamila förbi styrbord sida av skeppet. Hon hör då en vacker sång komma ifrån havet. Hon lutar sig över kanten och ser en sjöjungfru sitta på ett par klippor. En bit bort sitter Raring och observerar. 

Jamila: En sjöjungfru. Det är i alla fall inte Raring. 

Berättare: Jamila står och funderar ett tag.

Raring: Åh nej! Tänk om jag blivit lurad! Jag tänkte inte på att den där sjöjungfrun kanske vill ha Jamila alldeles för sig själv! Det får inte hända. 

Jamila: Jag kanske ska ta mig en närmare titt. Det ser i alla fall inte ut att vara en siren. 

Berättare: Hon klättrar ner från skeppet och rör sig mot sjöjungfrun. 

Jamila: Vilken vacker röst du har. Vad ger oss denna ära? Vanligtvis brukar sjöfolk hålla sig borta från sjörövare. 

Sjöjungfrun: Ni smickrar mig fröken pirat. Nu är det så att jag är här för att hjälpa en vän. 

Jamila: En vän? Du menar inte...

Berättare: Innan Jamila hinner fortsätta så slingrar sjöjungfruns hår sig runt Jamila som tentakler. Med ett stadigt grepp sliter sjöjungfrun ner Jamila i havet. 

Raring: Åh nej! Jag visste det! 

Berättare: Raring dyker ner och simmar ikapp den förädiska sjöjungfrun. 

Raring: Släpp Jamila nu!

Sjöjungfrun: Men var det inte så här du ville ha det? Att hon skulle bli en sjöjungfru så att ni kan vara tillsammans?

Raring: Vad menar du?

Sjöjungfrun: Sötnos, jag är en Rusalka. Vi Rusalkor blir till genom att människor dränker sig. Sorgen och hatet som fick oss att dränka oss håller oss vid liv och det gör oss till vad människorna kallar "onda andar". Vi är sjöjungfrur, trots att vi en gång var människor. Förstår du vad jag menar? Om jag dränker den här människan kan hon också bli en Rusalka... det vill säga... om hon har tur...

Berättare: Rusalkan brister ut i ondskefullt skratt. 

Raring: Nej! Jag vill att hon ska bli en sjöjungfru, men inte så här! Det ska vara hennes egna val! 

Berättare: Raring börjar rycka i hårslingorna som håller fast Jamila. Rusalkan skriker till. 

Raring tänker: Är hon håröm? 

Berättare: Hon försöker rycka mer i Rusalkans hår. Rusalkan försöker att få ett hårgrepp om Raring också. Men hon får svårare att hålla fast Jamila ju mer hon kämpar med Raring. Jamila tar då chansen och drar en dolk från sitt bälte. Hon skär av slingorna från både henne och Raring. Rusalkan tjuter över sitt avklippta hår. Raring simmar snabbt upp med Jamila till ytan. Hostandes kravlar Jamila upp på ett par klippor.

Raring: Är du oskadd?

Jamila: Jag tror det...

Berättare: Rusalkan kommer upp mot ytan rasande. Jamila ställer sig framför Raring med dolken i högsta hugg. 

Jamila: Kom inte närmare!

Berättare: Rusalkan vänder sig mot Raring. 

Rusalkan: Hon kommer aldrig att välja dig. Jag försökte ju säga det förut. Kvinnor väljer inte andra kvinnor. De påstår att de älskar en... sen väljer de ett enkelt liv för att passa in. (Berättare: Här får man se en tillbaka blick hur Rusalkan som människa var kär i en annan kvinna. Men hur kvinnan ansåg det omöjligt för dem att vara tillsammans. Så hon gifte sig enligt plikt med en man.)

Rusalkan: I slutändan blir man alltid ensam. 

Raring: Så det är därför du är en Rusalka? Du behöver inte dränka människor. Det finns andra sätt att bli av med din sorg. Du kan återgå till att bli den du var. 

Rusalkan: Jag minns inte vem jag var! Allt som finns kvar är smärta och hat! Jag vill inte minnas den jag var. Du förstår inte, det är en förbannelse. Vi Rusalkor måste dränka folk. Vi kan inte stå emot. Jag gör dig dessutom en tjänst. Ju fortare du ger upp på människan desto mindre smärta kommer du känna. Då slipper du bli som jag. 

Raring: Men om du dränker henne får jag aldrig veta ifall hon överger mig eller inte. Hon kanske blir en Rusalka, men då kommer hon bara vara fylld med hat och sorg. Om hon ska leva i havet vill jag att det ska vara hennes egna val.

Rusalkan: Du kan inte mena allvar! Vill du att hon ska leva så att hon kan överge dig?

Jamila: Jag tänker inte överge henne! 

Raring: Jamila...?

Jamila: Den här sjöjungfrun må vara efterhängsen och på sätt och vis är det väl hon som har ställt till det här... men hon räddade nyss mitt liv! Jag tänker inte överge henne!

Berättare: Rusalkan betraktar dem med en häpen blick. Sedan ler hon ett sorgset leende.

Rusalkan: Varför ska jag ens bry mig? Gör som ni vill!

Berättare: Rusalkan sjunker ner i vattnet och försvinner. 

Jamila: Det är över. 

Raring: Jag är så ledsen. Allt det här är mitt fel. Hon sa att hon kunde hjälpa mig att göra dig till en sjöjungfru. Jag visste inte att hon var en Rusalka!

Jamila: En Rusalka? Så hon var en ond havsande. 

Raring: Jag tror inte att hon är ond. Hon är bara väldigt ensam och sårad och lider av en förbannelse. 

Jamila: Jag har hört historier om onda havsandar som låtit folk leva. Kanske bröt vi hennes förbannelse på något sätt. Men jag är inte riktigt säker på hur.  

Raring: Är du arg på mig?

Jamila: Ni sjöjungfrur går mig på nerverna. Jag dog ju nästan! Men jag är tacksam över att du räddade mitt liv. 

Raring med ett rodnande ansikte: Allt för dig min fenskling. 

Jamila: Men nu måste jag veta... varför följer du efter mig? Åh varför påstår du att du älskar mig? 

Raring: Du menar att... du inte minns?

Berättare: Nu får vi se en tillbakablick från när de möttes. 

Raring: För ett tag sen levde jag tillsammans med min flock. Vi kallas Undiner. En dag, blev jag tillfångatagen av pirater. 

Jamila: Vi var på jakt efter en av de legendariska relikerna. Men för att öppna porten till den norra ruinen så krävdes en bit sjöjungfrufjäll. Därför behövde vi fånga in en sjöjungfru. Jag var emot idén om att skada en oskyldig varelse. Men vår kapten ansåg att det var ett litet pris att betala. Vår kapten är desperat efter relikerna. 

Berättare: Raring fräser.

Raring: Jag tycker inte om kaptenen, hon skar vasst på min svans! 

Berättare: Nu kommer en dialog som sker i själva tillbakablicken. 

Kapten Aisha: Vi  har fjället.

Jamila: Vad gör vi med sjöjungfrun. 

Aisha: Hon är inte vårt bekymmer längre. Släng tillbaka henne i vattnet. 

Jamila: Men hon har ju ett stort sår nu tack vare oss! Det kommer att bli infekterat!

Aisha: Vi har inte tid. Det viktiga är att vi får tag i reliken. 

Jamila: Då får du hitta reliken utan mig! Vi kan inte bara slänga tillbaka henne i vattnet! Vi måste återförena henne med sin flock och vi kan inte bara lämna henne här, ensam och rädd!

Aisha: Det här är problemet med dig Jamila. Du är för blödig. Om du är nära sjöjungfrun för länge så kommer dåliga saker att hända. Nog måste du väl ha hört sjöjungfrumyter under ditt liv på havet? 

Jamila: Nog har jag det! Men det ändrar inte mitt beslut. Det är den rätta saken att göra! 

Jamila: Skyll dig själv. Stanna här då och ta hand om din sjöjungfru. Men undvik så mycket kontakt med henne som du bara kan. 

Berättare: Nu hoppar vi till att Jamila tar hand om sjöjungfrun. Hon håller sjöjungfrun i sin famn. 

Jamila: Oroa dig inte raring. Det kommer att läka ska du se!

Berättare: Sjöjungfrun kollar förvånat upp mot Jamila.

Raring: Ra... ring?

Jamila: Så du kan prata?

Raring: Ra...ring?

Jamila: Eller härmar du bara vad jag säger?

Berättare: Raring lägger sin hand på Jamilas axel.

Jamila: Vill du veta vem jag är? Jag heter Jamila. Jag är en pirat. Du, jag är verkligen ledsen för att vi skar av en av dina fjäll. Kaptenen är ingen dålig person, jag lovar. Det var det enda sättet att komma in i ruinen. 

Raring: Ja...mila?

Jamila: Men vad håller jag på med? Sitter och försöker förklara för en sjöjungfru. Du förstår säkert inte ett ord av vad jag säger. 

Berättare: Jamila smeker Rarings kind med sin hand. 

Jamila: Hur som helst... jag är ledsen.

Berättare: Raring lägger sin hand på Jamilas hand och stryker sig mot den. 

Raring: Det... gör inget. 

Jamila: Så du förstår?

Berättare: Jamila fortsätter att ta hand om sjöjungfruns sår. Under tiden så pratar hon om allt mellan himmel och jord. Raring lyssnar mest bara. 

Jamila: Sådär, nu borde din fena bli återställd snart. 

Berättare: Jamila märker nu att Raring tittar på henne med kärleksfulla ögon. 

Jamila: Öhm... varför tittar du på mig sådär?

Berättare: Jamila hinner inte få ett svar för nu är besättningen tillbaka. 

Aisha: Det är dags att sjöjungfrun återvänder till havet!

Jamila: Aj aj kapten!

Jamila (i nuet): Så det är därför du säger att du är kär i mig. För att jag tog hand om dig när du var sårad. 

Raring: Det är lite mer komplicerat än så, men ju mer jag fick vara med dig desto mer började jag känna att något var annorlunda. Jag älskade att höra dig prata. Älskade? Älskar... den känslan var något jag inte hade känt förut.

Jamila: Något du inte hade känt förut?

Raring: Jag är en Undine. Vi har inga känslor eller språk. Vi förstår varandra ganska bra utan sådant och kommunicerar med endast små läten. Men du... fick mig att använda en röst jag inte visste att jag hade. När jag var med dig, så började något hända inom mig. Något inom mig sa åt mig att jag ville vara med dig föralltid. Så när du skulle kasta ner mig i havet...

(Tillbaka till dåtid) Berättare: Raring är slingrad runt Jamilas kropp medans Jamila som håller Raring i sin famn försöker kasta tillbaka henne ner i vattnet. 

Lyn: Ser ut som att hon blivit lite fäst vid dig Jamila!

Aisha: Nog med tramsigheter! Kasta i henne nu!

Jamila: Jag försöker!

Jamila: Du, det var jättetrevligt att träffa dig, men vill du inte tillbaka till din flock?

Raring: Jamila? Lämnar... du mig?

Jamila: Jag är ledsen men jag måste gå nu!

Berättare: Jamila lyckas äntligen få loss Rarings grepp och Raring faller ner i havet. 

Raring: Jamila!

Jamila (till Lyn): Varför känner jag mig så... taskig? 

Lyn: Du ska inte dyka efter henne om du tycker om henne så mycket?

Aisha: Jag sa ju att det skulle bli problem ifall du var med henne för länge. 

Raring i nutid: När du kastade ner mig i havet så kände jag för första gången en annan känsla. Sorg. Det gjorde ont. Ondare än min fena. Jag bemöttes av mitt folk. Jag försökte tala om för dem vad som hade hänt. Men det var som att de inte förstod mig längre. Plötsligt förstod jag varför. Jag var inte som dem längre. Jag var annorlunda. Du förstår, vi Undiner har inga själar. Men vårt möte gav mig en själ. En bit av ditt väsen blev en del av mig när jag förälskade mig i dig. Troligtvis hände det för att du brydde dig om mig när ingen annan gjorde det. Det var aldrig någon idé att återvända till mitt folk. Det finns en regel hos oss Undiner. Undiner med själar, måste lämna flocken. 

Jamila: Vad hemskt!

Raring: Som Undine med själ måste jag nu dela mitt liv med människan jag förälskade mig i, precis som ödet bestämt. Jag ska bevisa för dig att jag kan vara en underbar partner! Även om jag är sjöjungfru!

Berättare: Jamila reser sig frustrerat.

Jamila: Så du har följt efter mig, hela den här vägen, bara för att jag gav dig liv? Så den där kvällen...

Berättare: Här får vi se en ny tillbaka blick. Jamila är ombord på skeppet. Plötsligt hör hon ett plask och ser Raring sitta på babords kant. 

Jamila: Sjöjungfrun?!

Raring: Nej, du gav mig ett namn... Raring... det är så vackert.

Jamila: Raring... nej... öhm... det är inte...

Raring: Jag har förälskat mig i dig. Kom, bli en sjöjungfru med mig. Jag kommer alltid att vara lojal mot dig. 

Jamila: Lojal? Förälskat?!

Berättare: Båten gungar helt plötsligt till och Raring håller på att ramla baklänges. 

Jamila: Se upp! 

Berättare: Jamila grabbar tag om Raring och håller henne tätt emot sig. Raring lutar sig upp för en kyss. Jamila låter kyssen hända men har ett väldigt förvånat ansiktsuttryck. 

Raring: Jag ska hitta ett sätt för oss att leva tillsammans, min älskling. Tills dess, kom ihåg mig med den här kyssen.

Berättare: Hon dyker ner i havet igen medans en rodnande Jamila sitter kvar helt omtumlad på skeppet. 

(Nutid)

Jamila: Så den kvällen, så kysste du mig bara för att jag hade gett dig liv! Du har precis fått de här känslorna och ändå är du beredd att offra livet för mig. Är du helt galen?!

Raring: Jag har ju redan sagt det. Jag är lojal mot dig och därför var jag beredd att offra mitt liv. Att få en själ var det underbaraste som hänt mig. Att känna den här kärleken till dig känns också underbart. Jag är tacksam för att du gav mig förmågan att känna. Även om det gör mig sorgsen att du inte accepterat min kärlek än. 

Berättare: Jamila vänder sig om.

Jamila: Du behöver inte älska mig bara för att jag gav dig liv! Om din enda anledning till att älska mig är av tacksamhet så finns det inte mycket emellan oss. 

Raring med allvarlig blick: Spelar det någon roll varför jag blev kär i dig?! Är inte känslorna det viktigaste?!

Berättare: Jamila är tyst.

Raring: Förlåt mig... jag borde inte ha höjt rösten. Men jag lovar, min kärlek till dig är genuin. 

Jamila: Det har hänt mycket ikväll... jag är trött. Gör som du vill. Följ efter mig om du vill. Ställ inte till det för resten av besättningen bara.

Berättare: Jamila suckar.

Jamila: Jag är inte bra på det här med kärlek ska du veta. Även du måste förstå att det här är... en annorlunda situation. 

Raring: Jag vill att du ska vara lycklig. Jag hoppas att jag en dag blir din lycka.  

Berättare: Jamila går sin väg utan att säga någonting. Raring suckar och lutar sig bakåt. 

Raring: Tillbaks på ruta ett. Jag trodde att jag fick henne att öppna upp sig lite, men istället blev hon bara frustrerad. Men hon måste väl älska mig? Annars, varför är hennes själ i mig?

Berättare: Rusalkan simmar upp. 

Rusalkan: Jag hörde vad ni pratade om. Det var tur att jag inte dränkte henne. 

Raring frustrerat: Ja det var det verkligen!

Rusalkan: Nej jag menar, om hon dör, så dör du med. Jag har aldrig haft för avsikt att döda en annan sjöjungfru. Jag visste inte att du var en Undine

Berättaren: Raring ser bekymrad ut. 

Rusalkan: Åh jag trodde att jag hade det jobbigt. Men beroende på vad den där människan väljer så kommer det att påverka er båda. Var försiktig. Se till att vinna hennes hjärta. Ditt liv hänger på det. Du vet vad jag menar. 

Raring ler och säger: Du ska få se. En dag så inser hon vilken fantastisk varelse jag är!

Rusalkan: Det är rätta takter! Förresten, jag känner inte lika mycket för att dränka människor längre. Jag tror förbannelsen är bruten. Att få se hur ni kämpade för varandra påminde mig om hur jag en gång var som människa. Även fast det var längesedan och minnena känns luddiga. Men jag tror att jag ska ha lättare att finna lyckan nu när förbannelsen är borta.

Raring: Men det är ju jättebra! Jag hoppas att du finner någon som kan fylla dig med glädje igen. 

Rusalkan: Det vore något det! Ha det så bra!

Berättare: Rusalkan försvinner ner i havet. Raring ser efter henne med hoppfulla ögon. 

Raring: Om en varelse som bara kan känna hat och vrede kan förvandlas till att bli kärleksfull och empatigivande, så kanske Jamila en dag kan bli förstående till hur jag känner... och framförallt, till hur hon själv känner.

SLUT PÅ FÖRSTA KAPITLET