Nadine Vecka 42

Vecka 41 så la jag upp mitten av mitt manus på bloggen. Då fick jag jättebra feedback. De flesta poängterade ut att krisscenen när Rusalkan försöker dränka piraten tappade lite spänning av att det istället inleddes en massa dialoger. 

Nu har jag skrivit om detta denna vecka och har också hållit på med slutet av manuset men det är inte riktigt klart än. Vad tycker ni?

(Manus omändring)

Raring: Åh nej! Jag visste det! 

Berättare: Raring dyker ner och simmar ikapp den förädiska sjöjungfrun. 

Raring: Släpp Jamila nu!

Sjöjungfrun: Men var det inte så här du ville ha det? Att hon skulle bli en sjöjungfru så att ni kan vara tillsammans?

Raring: Vad menar du?

Sjöjungfrun: Sötnos, jag är en Rusalka. Vi Rusalkor blir till genom att människor dränker sig. Sorgen och hatet som fick oss att dränka oss håller oss vid liv och det gör oss till vad människorna kallar "onda andar". Vi är sjöjungfrur, trots att vi en gång var människor. Förstår du vad jag menar? Om jag dränker den här människan kan hon också bli en Rusalka... det vill säga... om hon har tur...

Berättare: Rusalkan brister ut i ondskefullt skratt. 

Raring: Nej! Jag vill att hon ska bli en sjöjungfru, men inte så här! Det ska vara hennes egna val! 

Berättare: Raring börjar rycka i hårslingorna som håller fast Jamila. Rusalkan skriker till. 

Raring tänker: Är hon håröm? 

Berättare: Hon försöker rycka mer i Rusalkans hår. Rusalkan försöker att få ett hårgrepp om Raring också. Men hon får svårare att hålla fast Jamila ju mer hon kämpar med Raring. Jamila tar då chansen och drar en dolk från sitt bälte. Hon skär av slingorna från både henne och Raring. Rusalkan tjuter över sitt klippta hår. Raring simmar snabbt upp med Jamila till ytan. Hostandes kravlar Jamila upp på ett par klippor.

Raring: Är du oskadd?

Jamila: Jag tror det...

Berättare: Rusalkan kommer upp mot ytan rasande. Jamila ställer sig framför Raring med dolken i högsta hugg. 

Jamila: Kom inte närmare!

Berättare: Rusalkan vänder sig mot Raring. 

Rusalkan: Hon kommer aldrig att välja dig. Jag försökte ju säga det förut. Kvinnor väljer inte andra kvinnor. De påstår att de älskar en... sen väljer de ett enkelt liv för att passa in. (Berättare: Här får man se en tillbaka blick hur Rusalkan som människa var kär i en annan kvinna. Men hur kvinnan ansåg det omöjligt för dem att vara tillsammans. Så hon gifte sig enligt plikt med en man.)

Rusalkan: I slutändan blir man alltid ensam. 

Raring: Så det är därför du är en Rusalka? Du behöver inte dränka människor. Det finns andra sätt att bli av med din sorg. Du kan återgå till att bli den du var. 

Rusalkan: Jag minns inte vem jag var! Allt som finns kvar är smärta och hat! Jag vill inte minnas den jag var. Du förstår inte, det är en förbannelse. Vi Rusalkor måste dränka folk. Vi kan inte stå emot. Jag gör dig dessutom en tjänst. Ju fortare du ger upp på människan desto mindre smärta kommer du känna. Då slipper du bli som jag. 

Raring: Men om du dränker henne får jag aldrig veta ifall hon överger mig eller inte. Hon kanske blir en Rusalka, men då kommer hon bara vara fylld med hat och sorg. Om hon ska leva i havet vill jag att det ska vara hennes egna val.

Rusalkan: Du kan inte mena allvar! Vill du att hon ska leva så att hon kan överge dig?

Jamila: Jag tänker inte överge henne! 

Raring: Jamila...?

Jamila: Den här sjöjungfrun må vara efterhängsen och på sätt och vis är det väl hon som har ställt till det här... men hon räddade nyss mitt liv! Jag tänker inte överge hennne!

Berättare: Rusalkan betraktar dem med en häpen blick. Sedan ler hon ett sorgset leende.

Rusalkan: Varför ska jag ens bry mig? Gör som ni vill!

Berättare: Rusalkan sjunker ner i vattnet och försvinner. 

Jamila: Det är över. 

Raring: Jag är så ledsen. Allt det här är mitt fel. Hon sa att hon kunde hjälpa mig att göra dig till en sjöjungfru. Jag visste inte att hon var en Rusalka!

Jamila: En Rusalka? Så hon var en ond havsande. 

Raring: Jag tror inte att hon är ond. Hon är bara väldigt ensam och sårad och lider av en förbannelse. 

Jamila: Jag har hört historier om onda havsandar som låtit folk leva. Kanske bröt vi hennes förbannelse på något sätt. Men jag är inte riktigt säker på hur.  

Raring: Är du arg på mig?

Jamila: Ni sjöjungfrur går mig på nerverna. Jag dog ju nästan! Men jag är tacksam över att du räddade mitt liv. 

Raring med ett rodnande ansikte: Allt för dig min fenskling. 

Jamila: Men nu måste jag veta... varför följer du efter mig? Åh varför påstår du att du älskar mig? Vi har ju bara träffats en gång. 

Raring: Du menar att... du inte minns?