Nadine Vecka 41

Hejsan!

Den här veckan har jag jobbat vidare med manuset. Jag är glad att så många av er tyckte om det. Det gör mig superglad! Jag tror det hjälper mitt dåliga självförtroende lite att höra att det jag skapar verkar bra. 

Jag fick lite manus feedback av Wendel och nu har jag gjort om vissa meningar samt rättat lite grammatik fel. Här kommer en fortsättning på manuset. Jag är lite orolig för att berättelsen går för fort fram. Men samtidigt vill jag kunna få med det jag vill få med på 24 sidor. Jag vet inte ens om det kommer gå. Det lär väl visa sig när jag ska översätta texten till ett bildmanus. Vad tycker ni? Går berättelsen för fort fram? Isåfall, finns det något jag kan göra för att förbättra manuset men ändå hålla en god takt i berättelsen? 

Manuset har 3 händelser. Introduktion, klimax och tillbakablick. Introduktionen är färdigskriven och klimaxet kommer här. Nu återstår det bara att skriva tillbaka blicken. Men här kommer iallafall klimaxet i storyn. 

"Jag vill förvandla min människa till sjöjungfru" (fortsättning på manus)

Berättare: Raring suckar och lägger sig på magen på stenen. 

Raring: Hur ska jag få henne att älska mig tillbaka? 

Okänd röst: Hahaha det här är ju patetiskt. 

Raring: Vem sa det?

Berättare: På stenen sitter nu en annan sjöjungfru med långt vackert hår. 

Sjöjungfrun: Du förstår väl att chansen att en kvinna faller för en annan kvinna är extremt liten? Sen är ju du sjöjungfru och hon är människa. Ni kommer aldrig kunna vara tillsammans. 

Raring: Vi kommer visst bli tillsammans... hoppas jag. Så fort jag fått henne att gå med på att bli sjöjungfru så ska jag hitta ett sätt för henne att bli det!

Sjöjungfrun: Vill du att hon ska bli till en sjöjungfru? Men det är ju enkelt. Jag kan nog hjälpa dig. 

Raring: Säkert? Du driver inte med mig nu va? 

Sjöjungfrun: Lita på mig. Du ser klipporna där borta? Ikväll ska jag se till att din älskade kommer ner dit. Åh då ska jag nog allt övertyga henne att bli en sjöjungfru. 

Raring: Åh vad snällt! Tack ska du ha!

Berättare: Sjöjungfrun gör en slug grimas. 

Berättare: Senare den kvällen går Jamila förbi styrbord sida av skeppet. Hon hör då en vacker sång komma ifrån havet. Hon lutar sig över kanten och ser en sjöjungfru sitta på ett par klippor. En bit bort sitter Raring och observerar. 

Jamila: En sjöjungfru. Det är i alla fall inte Raring. 

Berättare: Jamila står och funderar ett tag.

Raring: Åhnej! Tänk om jag blivit lurad! Jag tänkte inte på att den där sjöjungfrun kanske vill ha Jamila alldeles för sig själv! Det får inte hända. 

Jamila: Jag kanske ska ta mig en närmare titt. Det ser i alla fall inte ut att vara en siren. 

Berättare: Hon klättrar ner från skeppet och rör sig mot sjöjungfrun. 

Jamila: Vilken vacker röst du har. Vad ger oss denna ära? Vanligtvis brukar sjöfolk hålla sig borta från sjörövare. 

Sjöjungfrun: Ni smickrar mig fröken pirat. Nu är det så att jag är här för att hjälpa en vän. 

Jamila: En vän? Du menar inte...

Berättare: Innan Jamila hinner fortsätta så slingrar sjöjungfruns hår sig runt Jamila som tentakler. Med ett stadigt grepp sliter sjöjungfrun ner Jamila i havet. 

Raring: Åhnej! Jag visste det! 

Berättare: Raring dyker ner och simmar ikapp den förädiska sjöjungfrun. 

Raring: Släpp Jamila nu!

Sjöjungfrun: Men var det inte såhär du ville ha det? Att hon skulle bli en sjöjungfru så att ni kan vara tillsammans?

Raring: Vad menar du?

Sjöjungfrun: Sötnos, jag är en Rusalka. Vi Rusalkas blir till genom att människor dränker sig. Sorgen och hatet som fick oss att dränka oss håller oss vid liv och det gör oss till vad människorna kallar "onda andar". Vi är sjöjungfrus, trots att vi en gång var människor. Förstår du vad jag menar? Om jag dränker den här människan kan hon också bli en Rusalka... det vill säga... om hon har tur...

Berättare: Rusalkan brister ut i ondskefullt skratt. 

Raring: Nej! Jag vill att hon ska bli en sjöjungfru, men inte såhär! Det ska vara hennes egna val! 

Rusalkan: Hon kommer aldrig att välja dig. Jag försökte ju säga det förut. Kvinnor väljer inte andra kvinnor. De påstår att de älskar en... sen väljer dem ett enkelt liv för att passa in. (Berättare: Här får man se en tillbakablick hur Rusalkan som människa var kär i en annan kvinna. Men hur kvinnan ansåg det omöjligt för dem att vara tillsammans. Så hon gifte sig enligt plikt med en man.)

Rusalkan: I slutändan blir man alltid ensam. 

Raring: Så det är därför du är en Rusalka? Du behöver inte dränka människor. Det finns andra sätt att bli av med din sorg. Du kan återgå till att bli den du var. 

Rusalkan: Jag minns inte vem jag var! Allt som finns kvar är smärta och hat! Jag vill inte minnas den jag var. Du förstår inte, det är en förbannelse. Vi Rusalkas måste dränka folk. Vi kan inte stå emot. Jag gör dig dessutom en tjänst. Ju fortare du ger upp på människan desto mindre smärta kommer du känna. Då slipper du bli som jag. 

Raring: Men om du dränker henne får jag aldrig veta ifall hon överger mig eller inte. Hon kanske blir en Rusalka, men då kommer hon bara vara fylld med hat och sorg. Om hon ska leva i havet vill jag att det ska vara hennes egna val.

Rusalkan: Du kan inte mena allvar! Vill du att hon ska leva så att hon kan överge dig?

Raring: Jag vill att hon ska leva så att hon har chansen att inte överge mig. 

Rusalkan: Varför ska jag ens bry mig? Gör som du vill!

Berättare: Rusalkan släpper Jamila. Raring simmar genast upp med Jamila på klipporna. Snart kvicknar Jamila till. 

Jamila: Vad hände? 

Raring: Jag är så ledsen. Allt det här är mitt fel. Hon sa att hon kunde hjälpa mig att göra dig till en sjöjungfru. Jag visste inte att hon var en Rusalka!

Jamila: En Rusalka? Jasså, en ond havsande. 

Raring: Hon är inte ond. Hon är bara väldigt ensam och sårad och lider av en förbannelse. 

Jamila: Jag har hört historier om onda havsandar som låtit folk leva. DET, efter att en god varelse visat dem förståelse. Kanske så bryts förbannelsen om de får se ljuset så att de slutar dränka folk. Bra jobbat Raring. 

Raring: Du menar att du inte är arg på mig?

Jamila: Ni sjöjungfrus går mig på nerverna. Jag dog ju nästan! Men jag är tacksam över att du rädda mitt liv. 

Raring med ett rodnande ansikte: Allt för dig min fenskling. 

Jamila: Men nu måste jag veta... varför följer du efter mig? Åh varför påstår du att du älskar mig? Vi har ju bara träffats en gång. 

Raring: Du menar att... du inte minns?

Berättare: Nu får vi se en tillbakablick från när de möttes. 

(Detta manus är skrivet som ett teatermanus. Med andra ord är det ganska förklarande. Det innebär att alla ställen där det står "berättare" kommer ersättas med serierutor sen. De enda berättarna kommer att vara Jamila och Raring. Så när ni läser "berättar" delarna så får ni tänka det som bilder)