Hej!
Jag har kommit fram till att jag ska prioritera ett bra resultat framför att "bli klar" den här terminen. Det känns bra!
I början av veckan har jag skrivit textmanus om hur min figur Mirja och hennes man Nihad separerar och vad som gör att de kan återförenas igen. Det är svårt.
När jag var ung jobbade jag på ett bageri med att sätta polarbröd i pappkartonger vid ett löpande band. Jag kunde komma klockan 8.00 och omedelbart sätta igång att packa bröd och packa packa packa tills dagen var slut, det krävdes ingen startsträcka. Att göra serier är dock inte linjärt eller automatiskt, det kräver en startsträcka och ibland frustrerande irrande vägar för att komma fram till det mentala läget då jag kan producera. I början av kursen funderade jag på genvägar för att komma in i flow.
Ett trick jag brukar göra är att lura mig. Jag lurar mig att jag inte kommer att göra nåt mer än att teckna upp rutorna, t.ex. Sen ska jag bara skriva texten. Etcetera. Och på det viset kommer jag framåt bit för bit. Då kan lura in mig själv i flow.
En annan underlig sak är att det faktiskt är emotionellt påfrestande att göra vissa av avsnitten som jag vill ha i Hårda sanningar. Det är smärtsamt, fast känns ändå sunt.
Idag kom livet ivägen för serieskapandet, för min dotter blev sjuk. Min man är också sjuk. Hela familjen är hemma faktiskt. Det är väl bara att räkna med att den här terminen kommer bjuda på sånt. Med förskolebarn i hemmet borde jag räkna med att en andel av min tid statistiskt faller bort.
Ingen bild den här veckan? Skandal! Trevlig helg iallafall!
Jag har kommit fram till att jag ska prioritera ett bra resultat framför att "bli klar" den här terminen. Det känns bra!
I början av veckan har jag skrivit textmanus om hur min figur Mirja och hennes man Nihad separerar och vad som gör att de kan återförenas igen. Det är svårt.
När jag var ung jobbade jag på ett bageri med att sätta polarbröd i pappkartonger vid ett löpande band. Jag kunde komma klockan 8.00 och omedelbart sätta igång att packa bröd och packa packa packa tills dagen var slut, det krävdes ingen startsträcka. Att göra serier är dock inte linjärt eller automatiskt, det kräver en startsträcka och ibland frustrerande irrande vägar för att komma fram till det mentala läget då jag kan producera. I början av kursen funderade jag på genvägar för att komma in i flow.
Ett trick jag brukar göra är att lura mig. Jag lurar mig att jag inte kommer att göra nåt mer än att teckna upp rutorna, t.ex. Sen ska jag bara skriva texten. Etcetera. Och på det viset kommer jag framåt bit för bit. Då kan lura in mig själv i flow.
En annan underlig sak är att det faktiskt är emotionellt påfrestande att göra vissa av avsnitten som jag vill ha i Hårda sanningar. Det är smärtsamt, fast känns ändå sunt.
Idag kom livet ivägen för serieskapandet, för min dotter blev sjuk. Min man är också sjuk. Hela familjen är hemma faktiskt. Det är väl bara att räkna med att den här terminen kommer bjuda på sånt. Med förskolebarn i hemmet borde jag räkna med att en andel av min tid statistiskt faller bort.
Ingen bild den här veckan? Skandal! Trevlig helg iallafall!
Det är ett trick jag också använder mig av ibland. Det brukar dock bli att jag spenderar väldigt lång tid på att räkna ut exakt vilken storlek som skulle vara ultimat på rutorna, så jag kommer inte mycket längre. Det som hjälper mig är att rita lite "fult" och sen se vart det leder, brukar oftast bli att jag använder just de teckningarna i slutet, för de känns mest äkta. Men då blir det ofta på nåt sjukt papper eller ute i marginalen eller nåt, så det är ju lite synd
SvaraRaderaHaha bra där, lura dig själv till success! Är i exakt samma läge i min process. Det är svårt att hitta motivationen när det enda man vill är att ta genvägar som inte finns. Jag vill vara klar med grunden men den är långt ifrån klar. Frustrerande! Ska testa lura mig själv mer, tror jag. Och så Majas tips att fulrita lite för att komma igång. Det tror jag starkt på.
SvaraRadera